Search across all blogs: 
Shapeup Frida
jofro

När man vaknar och är världens sämsta morsa

IMG_7401.JPG
1
Bebis

Vilken SKRÄCKMORGON vi hade hörrni. Är helt matt i kroppen efter adrenalinpåslaget. Men vi tar det från början…

06.19 imorse vaknar jag av en duns och ett vrål. Jag flyger upp ur sängen och ropar till Anton ”Han ramlade ner, han ramlade ner! Ring 112!!!” samtidigt som jag fiskar upp ungen och med darriga händer undersöker skalle, ansikte, näsa, skalle, skalle, skalle. Tycker det tar en evighet för Anton att fatta fast det nog bara handlade om sekunder. Allt verkar helt på bebisen. Anton frågar om han kan ringa 1177 (sjukvårdsrådgivningen) istället och jag säger att han kan det. Eddan slutar gråta och börjar filura med sina händer. Det verkar som om han mest blev rädd, han måste ha rullat ut i sömnen.
1177 frågar om det blöder ur öronen på honom. Eh, NEJ?!! Då hade jag ringt 112 för länge sen!!!11!1! De tror inte att det är någon fara med honom MEN de säger ändå att vi borde åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är på fel sida stan för oss, och det är vardagsmorgon med alla tillhörande bilköer, men inga andra sjukhus i regionen tar fallskador så det är tydligen dit vi måste.
In i bilen och iväg. Vi hinner innan köerna och är där relativt snabbt. Såklart hittar Anton inte parkering så jag tar E och går in själv. Innan jag går frågar jag vad Es sista fyra siffror är, för jag har fått hjärnfrys och minns plötsligt ingenting. Anton säger dem och jag går in. Det är inte en enda person i väntrummet så vi får hjälp direkt. En sköterska frågar vad som hänt och jag berättar. ”Varför sov han i er säng och inte i sin?” frågar hon barskt. ”Ingen matta vid sängen?!” säger hon upprört. Jag orkar inte förklara att det inte får plats en matta mellan vår säng och väggen, det är ett Jättesmalt utrymme och sängen är en sån där med inbyggda lådor som inte går att dra ut om det ligger en matta där. Dessutom kan inget hon säger få mig att må sämre än jag redan gör. Allting hon säger har jag redan skrikit åt mig själv inuti, fast hundra tusen gånger värre och hårdare. Hon frågar efter Eddies personnummer och min hjärna är helt tom. Jag är inte ens säker på vilket år det är. ”Fjorton..?” säger jag osäkert. Månad och datum minns jag, men på de fyra sista kan jag inte göra bättre än att med darrig röst säga att det är ”något med treor”. Då fattar sköterskan hur rädd och chockad jag är, en timme tidigare låg vi alla i sängen och sov precis som vanligt och nu är jag på ett sjukhus på andra sidan stan med en unge som kanske har INRE BLÖDNINGAR fast han just nu sitter i mitt knä och skrattar med den andra sköterskan som tar hans syresättning, och då blir hon plötsligt snäll och säger att hon ser på honom att det inte är någon fara. Att han mår bra. Att hon kan hitta honom i systemet ändå, utan siffrorna. Jag ber om ursäkt, sparkar på mig själv för att jag låter ungen hoppa bungeejump utan lina och sen inte ens kan hans siffror. SÄMSTA MAMMAN, SÄMSTA MAMMAN. Anton kommer in lagom tills att vi blir hänvisade till det tomma väntrummet för att vänta på doktorn. Jag säger att vi ska vänta på att kassan öppnar och nickar mot den. Han fattar inte. Jag får säga det igen. Doktorn kommer innan kassan öppnar. Vi får ett rum. De undersöker E. Inga skador. De ber mig amma så vi kan se om han kräks upp det. E skrattar och flörtar, vill inte äta på spännande ställen som detta. Läkaren går. Vi sänker ljuset och testar igen. Han äter. Kräks inte. Äter igen. Somnar på mig. Vaknar. Leker med giraffen Sophie. Kräks inte.

När det gått 1,5 timme kommer läkaren tillbaka. Vi får åka hem.

Vi skulle egentligen ha träffat Angelica, Alice, Josefin och B idag men när vi kommer hem är hissen trasig och vagnen fast uppe hos oss på fjärde våningen. Den är fortfarande trasig, så vi är strandade i lägenheten. Kanske lika bra dock för jag är så sjukt trött. Nivån på den social förmågan är oklar.

Har vänner vars kiddos också ramlat ur sängen. Det händer ju lätt. De har blivit upprörda efteråt och jag har tröstat och peppat. ”Det är ingen faaaara”, säger man. ”De klarar mer än man tror”, säger man. Och ungarna mår ju bra. Sen händer det en själv. FY FAN. Känslan går inte att förstå förrän man varit där, hört dunsen och vetat att där åkte det käraste jag har och någonsin kommer att få ner i golvet.

Så nu ska E ha på sig hjälm resten av livet. Sova i en sele fäst vid mig. Och jag ska tatuera in hans sista siffror på min kropp.

Ny sövningsmetod?

IMG_7392.JPG
Bebis

Försöker införa en ny nattningsrutin, som involverar Es spjälsäng som fram tills nu mest varit en hånande prydnad. Bebis har liksom inte sovit där en enda natt. Eller kväll. Eller sekund.

Det är dag tre i nya rutinen och peppar peppar går det helt okej! Till exempel sover han där just nu. Jag väntar med att lägga ner honom tills han är alldeles mosig av trötthet och är för trött för att protestera (oftast, ibland hittar han nån undangömd energidepå och protesterar ändå). Precis när han hade nått mos-stadiet idag och jag reste mig för att lägga ner honom försiktigt, försiktigt… så dunkar jag hans huvud i spjälsängen?! Assåååå orkar inte vad trött jag bliiiir på mig själv. Men! Ungen vaknade inte?!?!?!

Så nu sitter jag här ute i vardagsrummet och funderar på om han helt enkelt tuppat av av hjärnskakning eller nåt.

Lyxmorgon och bebisnyheter

IMG_7352.JPG
3
Bebis

Även idag fick jag och ed en lyxig start, denna gång i form av pressfrukost hos Elodie details. Vi mötte upp Malin, Annika och Frans och klämde på lyxiga åkpåsar, urgulliga filtar och snajdiga strollers. Så himla mycket fina grejer. Osunt mycket. Känner liksom nu att jag vill ha en stroller, antingen den E testsitter längre ner eller vårnyheten svart med gulddetaljer… Ska nog skaffa en när E känns stor nog att sitta framåtvänd.
Sen gick vi till Indiskas pressvisning och jag ammade i ett kapprum. Vidare till Åhléns som hade jättemycket fina barnkläder på gång i vår(!). Jag fick en snabb sminkning av en Bobby Brown-mua och fick lära mig att om man går till deras disk på vilket Åhléns som helst så lägger de en sminkning på dig, helt gratis! Det finns en hel lista att välja mellan, med saker såsom ”How to foundation” och ”Smokey eye”. Jag fick en concealerlektion vilket känns välbehövligt med en plutt som sällan sover längre än tre timmar åt gången (på natten, på dagen är det snarare max(!!) tre halvtimmar). Så dit kan ni ju gå nästa gång ni ska ut på galej och inte vill lägga ett smokey eye själva.
Sedan gick vi vidare till Polhem men där fick en otrevlig kvinna Brytet när vi kom och började gorma om att trapphuset var fullt med vagnar och att det inte var okej och tvingade sina underhuggare att bära upp dem till en annan våning. Och där stod jag med en E sovande i vagnen och kände mig som världens cirka mest ovälkomna person. Så jag sprang in lite snabbt och sa hej och hejdå till Kniven, Josse och Bo, Angelica och Alice och sen gick jag igen. Om någon höll upp hissdörren så jag kunde hjälpa dem minska vagnantalet på stället? Nä. Haha. Så det blev ett abrupt slut kan man säga. Tråkigt att inte hinna se mer av kniven, Angelica, Josefin och deras avkommor men det får väl bli en annan gång.
Vi gick in en sväng på Nespresso och köpte lite mintchokladkaffe som plåster på såren. Sen kom jag hem, packade upp goodiebagen från Elodie och blev på bra humör igen! Ska försöka komma ihåg att visa er goodiebagen imorgon. Själv äääälskar jag att få se goodiebaginnehåll. Är ni likadana?

IMG_7353.JPG
Såhär fin frukost var det på Elodie.

IMG_7355.JPG
Elodie har även börjat med frotté nu, så till våren kommer väldigt fina badhuvor. Och jag älskade trycket med luftballongerna som ni ser längst ut på stången, håll utkik efter det i vår. Det fanns även ett i marmortryck som jag misstänker blir en hit.

IMG_7372.JPG
Eddie, Mallan och de fina luftballongerna. Så gullig butik och sååå fin personal. Kan verkligen rekommendera ett besök om ni har vägarna förbi.

IMG_7360.JPG
De här miniryggsäckarna är söta så man DÖR! Ett roligt alternativ till den klassiska minikånken man annars brukar se på kidsen. Dessa har en smart magnetgrej på ryggen som gör att axelremmarna inte glider av så lätt. Varje ryggsäck innehåller också ett sittunderlag och så finns det en ficka som kan hålla nappflaskan varm (eller kall!). Kostar 500 pengar. Tror absolut att Eddie kommer behöva den längst till höger i framtiden.

IMG_7362.JPG
Här är strollern. Älskar läderdetaljerna på handtaget (och ryggen men det syns inte här). Det kommer en ny stroller i vår som också var hemskt snygg. Men E är lite liten än för att sitta utåtvänd.

IMG_7368.JPG

IMG_7366.JPG

IMG_7367.JPG
Några av alla babynyheter på Åhléns! Det kommer mycket smutsiga pasteller och djurtryck. Älskade byxorna med hundarna på, öronen stack liksom ut. Gölligt!

IMG_7376.JPG
Och så jag, med proffslagd concealer och en mintkaffe från Nespresso i handen. Alltihop matchat med mjukisar (tror ej det är möjligt att sitta i soffan utan mjukisar? Är eventuellt lag på detta, med fängelse som möjlig straffpåföljd).

Tjuvkik på inredningsvåren

IMG_7344.JPG
1
Personligt

Hej mina små darlings. Jag har inte glömt er. Jag har haft bloggsemester kan man säga. Sjukt välbehövligt faktiskt. Det har varit en lite tung vecka, båda mina föräldrar har skaffat klippkort på skånska sjukhusen (av diametralt olika anledningar) och jag hoppas att det vänder snart.

Idag har jag och E hängt med min kompis Mallan på några pressvisningar. Jag gillar pressveckan och brukar försöka gå på åtminstone något när mitt schema tillåter, men det var några år sedan jag gjorde det nu. Har i alla fall kollat in vårnyheter på inredningsfronten nu (Mallan jobbar på en inredningstidning) och tryckt i mig en och annan snitt. Själv är jag ingen inredningstjej, jag gillar att ha det fint men skulle aldrig leta ”den perfekta vasen” (zzz…), och jag gillar snabba lösningar. Om jag ska tagga på inredning krävs det att man gör ett helt rum i stöten. Inte en pryl här och där, det är jag alldeles för otålig för. Jysk har i alla fall en spännande vår förvånande nog(?!). De rebrandar sig ganska ordentligt och fixar till allt från sortiment till hemsida och butikernas utseende etc. Jag hittade både en bricka i läder och en snygg tidningsförvaring som jag vill ha.. Tyvärr fotade jag inte dem. Det hade ju varit alldeles för logiskt. Jag hade visst fortfarande bloggsemester i huvudet imorse tror jag.

Åh, denna plötsliga och irriterande integritetslust

IMG_6326.JPG
Bloggar och sånt

Ni har säkert märkt det men jag har helt kommit ur bloggeriet. Det har många olika orsaker och dessa samspelar till att skapa en enda stor klump av ambivalens i mitt lilla huvud. Det tekniska strulet har gett mig ångest eftersom jag hamnade i kläm mellan er läsare och de som är ansvariga för såna grejer. Jag kan liksom inte ändra/fixa grejer på egen hand utan bara vidarebefordra klagomål, och det är i ärlighetens namn inte så kul för jag började känna mig som en gnällkärring så till slut lade jag bara ner. Jag vet att kommentarsfältet ser för jävligt ut och har inte orkat ta tag i det. Jag ska.

Att bloggen inte riktigt funkat och/eller sett ut som den ska gör att ni kommenterar mindre. Jag har också blivit sämre på att svara på de kommentarer jag trots allt får och så är man inne i en dålig spiral. Så himla dumt, för kommentarer är ju det vi bloggare lever för.

Ovanpå det här så har en annan tanke marinerats i min hjärna en längre tid och när blogg(lust)en strulat har den flutit upp oftare och oftare. Det handlar om integritet. Jag driver ju en väldigt öppen blogg och undviker i stort sett inga ämnen, även om det finns personer jag håller utanför bloggen av respekt för dem. Mig själv har jag dock dissekerat fritt i bloggform i nio år, fritt för vem som helst att läsa. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja sluta blogga men nu märker jag att jag kanske inte vill dela med mig av mig själv på samma urskillningslösa vis. Jag vet inte om jag räcker för att spridas så tunt. Samtidigt har jag i ärlighetens namn inte samma tid att göra det heller. Det blir lätt att jag pga tidsbrist hamnar i någon slags rapportering om vad vi gjort/ska göra under dagen och det tycker jag är så tråkigt, både att skriva och läsa.

Och så har vi littl-E också. Jag undviker att skriva alltför personliga grejer om honom här, och har utvecklat ett ambivalent förhållande till foton på honom här (och på instagram). Nu är han ju bara en bebis och bebislivet känns oproblematiskt att dela med sig av men för varje dag blir han mindre bebis och mer person. Från att ha känts som en del av mig, och därmed varit min att blogga om precis som magen och graviditeten, så känns han mer som en egen fristående människa. Som kanske inte är min att blogga om utan sin alldeles egna.

Kanske behöver man bara hitta rätt balans. Antagligen. Men jag vet inte var den är. Nu är jag föräldraledig så jag och E hänger ihop dygnet runt så självklart hamnar mitt fokus där, både IRL och i blogginlägg. Oavsett vad jag gör om dagarna är E alltid med. I mars börjar jag jobba igen, och Anton tar över föräldraledigheten, och jag tror att när mitt liv återgår till sitt nya normala så kommer det bli mindre E och mer Johanna. Jag kommer inte tillbringa dagarna med honom utan med vuxna människor, och det kommer föda andra tankar och därmed blogginlägg. Det känner jag mig ganska trygg med, för min blogg har alltid varit en blogg om mig och mina tankar och det som för tillfället upptar dem. Det är varför jag inte gillar att kallas för mammablogg. Det här är ingen mammablogg, det är MIN blogg precis som alltid och just nu är jag mammaledig. Det kommer jag inte vara för evigt. Mamma kommer jag förvisso att vara för alltid men inte enbart. Jag är ju fortfarande nagellackslover, journalist, hundägare, stockholmare, skåning och en massa annat. Att bli mamma har inte raderat något, bara adderat. Det var en parantes, men det är viktigt för mig. Att vara en hel person och inte bara reducerad till en av många roller i mitt liv.

Det är faktiskt i dagarna nio år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Då bodde jag i kollektiv i Linköping och pluggade psykologi. Jag och Anton var på vårt första år tillsammans, och det var stora känslor i en enda röra. Nu firar vi snart tio år tillsammans och de stora känslorna är inte det minsta röriga och har framför allt resulterat i en alldeles perfekt liten person. Livet förändras och genom alltihop har jag bloggat. I snitt oftare än en gång om dagen (!).

Jag lär mig så mycket om mig själv genom att blogga, det här att tvinga sig själv att sätta ord på tankar och känslor och därmed liksom ta tag i dem, och jag älskar när jag får input på det jag skrivit från er. Det känns utvecklande. Men för att det ska kännas så måste man öppna upp och jag känner inte riktigt att jag kanske har tiden. Samtidigt är bloggen en vän, en trygghet, och även om det vore en frihet att inte känna att jag ”måste skriva ett inlägg idag” så vore det tomt att inte ha någonstans att skriva de dagar jag faktiskt har lust. Och jag har ju ingen aning om hur livet kommer kännas i mars. Om blogglusten kommer växa igen då eller om det blir dödsstöten.

Ska man bara vänta och se? Ligga lite lågt och se om blogglusten kommer tillbaka? Ska man hålla E någorlunda utanför bloggen? Ska man lägga ner den och se hur livet är när man inte har en blogg att spruta in energi (som man inte alltid har) i?

Kanske måste jag strypa det här utloppet för att fokusera skrivandet till något mer konkret. Nio års dagligt bloggande är ganska många böcker.

Ja. Det var ett långt och kanske virrigt inlägg. E har haft lite oroliga nätter senaste dagarna och min hjärna hanterar det inte alls lika väl som när E var ny. Anton är och byter till vinterdäck och sen ska vi åka och storhandla vilket hade varit tråkigt om det inte vore för att vi samtidigt ska införskaffa julpynt(!) och adventskalendrar(!!). Så nu fick ni lite lägesrapportering, om ni orkade läsa ända hit. Och jag vill verkligen inte ha en massa ”åh nooooo, du får inte sluuuta bloggaaaah!”. Eller det är såklart nice att ni gillar bloggen (!!!) men mest vill jag ha er smarta input så jag slipper vara så ambivalent angående bloggen. Så jag kan blogga på med gott samvete.

Hur delar ni med er av er själva på nätet? Vad är era tankar kring det hela?