Search across all blogs: 
Shapeup Frida
jofro

Lucka 20: Instagram

IMG_4011.JPG
Personligt

Dagens uppdrag var att djupdyka i Instagramarkivet. ”Ta fram din instagramprofil och plocka ur bild nummer 35, 40 och 61 räknat från senaste bilden i albumet och blogga om dem.” Problemet var bara att jag redan bloggat om dem här, och det är ju tråkigt för er att läsa samma igen. Så jag tog samma nummer med räknade från första bilden istället. Det gör att vi hamnar bakåt i tiden, sådär 125 veckor typ, men det funkar väl?

IMG_7890.PNG
Sommar! Sol! Brygglunch! När det är göttigt väder brukar jag och mina kollegor äta i solen på bryggan. Det är så mysigt och helt klart det bästa med att sitta i Hammarby sjöstad.

IMG_7891.PNG
Den här bilden hade ingen beskrivande text utan bara hashtaggen party så jag gissar att jag skulle ut. Det skulle man ofta på den tiden. Som jag sa till Anton imorse: Jag minns inte när jag var uppe till tre senast utan att det var bebisrelaterat. (Hjelp?!)

IMG_7893.PNG
Jag tog tydligen betydligt fler selfies för 125 veckor sen kan man konstatera. Men denna bild minns jag, för den är kopplad till en stark känsla. Jag sitter på en tågstation någonstans långt nere i Bayern, med noll koll på var jag är. En tysk man som inte pratade engelska hade släppt mig där för att jag skulle kunna ta ett tåg till närmsta större stad några timmar bort. Kanske var det Frankfurt. Tågstationen var öde, jag visste inte vilket spår jag skulle till och det var tryckande varmt. Jag hade varit på turné i Tyskland med ett svenskt rockband i några dygn och bott med dem i deras turnébuss. Jag och fyra killar, två flickvänner plus några roadies. Vi hann med en spelning på Cirkus i Stockholm och två tyska festivaler innan jag hoppade av. Vi gick igenom många flaskor Fireball, risiga måltider och en jävla massa gratis redbull vodka eftersom de sponsrade cirka alla backstagebarer. Jag hade så sjukt kul. Så när jag sa hejdå till killarna i bandet innan jag blev skjutsad till tågstationen i ingenstans kände jag mig ledsen för att lämna gänget jag kommit nära samtidigt som jag längtade hem som en dåre. Att få sova i riktig säng, gå på riktig toalett och slippa duscha i backstagebarack. Pussas med Anton. Slippa bli tagen för groupie. Jag var trött som satan efter för mycket fest och för lite sömn och hade ett enormt material att bryta ner till text. Jag gick på ett tåg utan att vara säker på om det tog mig närmre eller längre bort från Frankfurt(?). Jag funderade halva resan om jag var på väg åt rätt håll eller helt åt helvete. Frågade några som inte förstod engelska. Jag var ensam ute i världen och det var sådär stort som det alltid är. Man blir så uppmärksam på världen, både den inre och den yttre, när man reser ensam. Jag kände tacksamhet till mig själv som tog chansen att åka iväg på turné med ett gäng killar jag aldrig träffat förut. Att jag var så tuff som jag var. Jag kände att jag levde och att livet var ett äventyr.
Och allt det finns förevigat i denna lilla svartvita Instagrambild.

Lucka 19: Kändisjulen

Uukr7JQ
Kändisar

På jul vill man umgås med sköna personer tänker jag. Till exempel Jason Segel och Paul Rudd, de verkar opretto och nice. Ben Stiller också (tycker dessutom att han är snygg på något konstigt sätt). Smail kanske också kan komma och ”spela spelet”? Julklappsspelet alltså. Grejen med kändisar man gillar att läsa om är att de ganska ofta verkar ha varit riktigt jävligt jobbiga att umgås med IRL. Som Zelda Fitzgerald. Älskar allt med henne ungefär, men tror ju att hon antagligen var ganska påfrestande att hänga med (dock inte lika som hennes man). Älskar Virginia Woolfs böcker, särskilt Orlando, men har läst hennes brevväxlingar med diverse personer och tror ju inte att hon var en peppig muntergök direkt. Tänk om hon skulle sitta där och rådeppa och sen gå ut och dränka sig på julaftons morgon? TRAUMAT för Eddan. Sen har jag ju en grej för Ralph Fiennes också, men har ingen aning om hur han kan tänkas vara som privatperson. Jag har lyssnat på varje andetag Brett Anderson någonsin spelat in men jag har också intervjuat honom och vet att han är ett pretto med vassa kommentarer. Det kan iofs vara underhållande, vi skulle säkert kunna ha givande diskussioner över ett glas julvin (om han inte är nykterist numera?) men tänk om han bara sitter och surar i ett hörn hela kvällen? Lena Dunham har många vettiga tankar men om hon är det minsta lilla som Hannah i ”Girls” så skulle jag nog inte orka med henne. Benedict Cumberbatch vore drömmigt som satan också, men han kommer ju från värsta överklassbakgrunden så han kanske är snobbig? Sitter där och rynkar på näsan? Fast nästan värt ändå för hans dialekt. Ricky Gervais verkar rätt kul, och han kan ju sjunga julsånger också. Plus att han skulle älska Mira.

Nu har jag inte ens tänkt på döingar nästan. Vore ju sjukt spännande att träffa Kleopatra, men hon skulle nog bara behandla mig som en slav och det har jag redan E för ju. Jeanne d’arc och drottning Kristina är lite för religiösa för min smak, även om jag skulle älska att få prata med dem också.

Eftersom jag vill ha en kul och lättsam jul så skulle jag nog till slut välja personer som jag tycker är roliga och verkar ha vettiga åsikter. Så jag tänker att Amy Poehler, Tina Fey eller Kristen Wiig ska vara med. Starka, roliga kvinnor. Men jag måste ju bara ha med John Hamm. Måste. Han är rolig som satan, OCH han kan kanske låtsas vara Don Draper en stund. Plus kanske berätta hur serien kommer sluta senare i vår? Hinta lite i alla fall?

Så. Min drömgäster är Tina Fey, Kristen Wiig och Jon Hamm. Och om någon av dem blir sjuk: Amy Poehler. Det blir som att vara i ett avsnitt av SNL! Men alla i detta inlägg är välkomna om de skulle ha vägarna förbi.

Oooh fast nu kom jag på att jag vill ha Russell Brand där också! Pga sjukt jävla snygg, rolig och extremt spännande person. Det här gååår ju inte. Kanske kan vi köra SNL med gäster? Typ att Tina, Kristen, Jon och jag är den stående casten men så kommer Amy, Russel, Ricky och kompani och hälsar på? Ja?

Har säkert glömt en massa sjukt coola personer. Det här kan man ju tänka på hur länge som helst liksom. Men jag stannar här.

Tina-Fey-and-Amy-Poehler-600

Äre här de e party?

Lucka18: Tre knep som underlättar min vardag med bebis

IMG_7857.JPG
Bebis

Här antas det hej vilt att jag alltså har inte bara ett utan TRE knep för att förenkla bebislivet. Joråsåatte. Nu måste jag verkligen tänka här.

1. Go with the flow. Det enklaste sättet att få bebin nöjd, och därmed vara nöjd själv eftersom man typ automatiskt blir det när ungen är nöjd, är att göra som hen vill. Dvs mata när den är hungrig, sova när den är trött, leka när den är busig. Det är så enkelt att det knappt är ett knep, och vi har kört på det hela bäbis liv, men jag vet ändå många som trilskas med läggtider osv. I en kort period fick vi för oss att vi var tvungna att införa lite rutiner, smittade av vår omvärld, men då fick vi riktiga gråtskrikochpanik-kvällar. Mitt råd är att bara lägga ner det där på en gång. Bebisar kan inte klockan så du kan lika gärna ignorera den. Läste en barnexpert som sa att de föräldrar som inte upplever problem med nattningen/sömn är de som låter barnet styra. Så efter det kör vi återigen stenhårt på go with the flow, med glad bebis som följd. Det här får vi förstås sluta med när han blir äldre, vi är inga såna där gränslösa flumtyper, men när han är bebis funkar det utmärkt. Så det är mitt råd till alla mamaz och papaz där ute: Glöm klockan och rutin schmutin. (Bebisar ändrar sig ändå lika ofta som Taylor Swift byter pojkvän.)

2. Babblarna. Extremt bra nödtröstare! Sätt på och visa när bebis är ledsen på jobbig plats och du inte kan plocka upp och trösta (start/landning flygplan, i bilen etc).

3. Att äta tillsammans. Oavsett om det är frukost, lunch eller middag så äter vi alltid tillsammans vid bordet. Dels äter E mycket bättre då (stor skillnad!) men framför allt känns det viktigt att visa att mat är något mysigt och socialt som vi gör ihop. Han är ju klar långt innan oss men då får han dricka vatten, leka med någonting (servett är jättekul!) eller suga på en majskrok. Han tycker det är roligt att få vara med. Det är också skönt att få sitta ner tillsammans som en familj och prata, äta och vara helylle.

Hah! Impad över mig själv som fick fram tre tips på så viktiga teman som hur man får bebis att somna nöjd, sluta gråta och äta (mer) mat. Det sista underlättar vardagen på så sätt att ju mer mat han äter desto mindre behöver jag amma… Om inte det var uppenbart för alla.

Lucka 17: Mitt bästa julminne (säg mamma!)

IMG_7829.JPG
Bebis

Jag har inget sådär som står ut, men igår hände en grej som kanske kan räknas som julminne? Minion sa mamma! Han hade dessutom den goda smaken att göra det på min bästis födelsedag (!) så jag kommer komma ihåg det för alltid.
Vill ni höra ALLT om det? Okej då eftersom ni tjatar. Han låg bredvid mig i soffan och tröttgnällde. Och så plötsligt kom det världens tydligaste MAMMA. Jag har ju tjatat ett tag (mehehe) så jag for upp som en raket och skanderade i ensam kör ”Säg det igen, säg det igen! Ma-ma, ma-ma!”. Och då gjorde han det. Cirka tjugo gånger. Fast det blev gnälligare och gnälligare och sluddrigare och sluddrigare. Mer ”mamama” liksom. Först då kom jag på att jag borde spelat in det.. Aja. Han sa det ordentligt först. Det räknas.

Bästa julminnet, woop woop!

(Har för övrigt känt mig som tomten i tomtens julverkstad, ni vet när han sitter där med dockan?, när jag gått runt och sagt ”Säg mamma. MAMA!”. Har liksom inte kunnat låta bli att säga det på prick samma sätt som tomten. Är man hjärntvättad eller är man hjärntvättad? Tur att det är jul så man kommer undan med det.)

Lucka 16: En svag sida hos mig som förälder

IMG_7800.JPG
1
Bebis

Fy fan så svårt. Jag har tänkt och tänkt och jag kommer inte på EN ENDA dålig sida hos mig själv som förälder. Skoja papegoja. Men det är svårt, för han är ju så liten så det krävs liksom inte så mycket mer än tålamod och kärlek än så länge. Och även om jag är världens cirka otåligaste person när det kommer till mycket (det mesta om du frågar Anton) så har jag väldigt mycket tålamod när det kommer till Minion faktiskt. Är förvånad över hur det kan vara så, för tålamodet har liksom kommit från ingenstans.
Men nu var det dåliga sidor vi skulle fokusera på, inte mitt märkliga (och säkert tillfälliga) bebistålamod. Jag har inte riktigt konfronterats med mina dåliga föräldrasidor än men en dålig grej jag gör generellt, som kanske inte märkts av än men som säkert kommer märkas i framtiden(?), är att jag blir ganska tråkig när jag är väldigt stressad. Grinig liksom, konfliktsökande, och tar ut frustrationen på fel person/sak. Det får Anton smaka på ibland (tålamodet med honom/allt som inte är bebis är… inte stort, om man säger). Jag ska verkligen jobba för att inte göra så med Minion och för att bebistålamodet ska sträcka sig in i småbarnsåren. Det är en jätteful och tråkig vana att ta ut stress på sina bästa, och de flesta av oss har säkert råkat ut för den sortens felbehandling någon gång. Samtidigt så tänker jag att livet i en familj är lite så. När någon är stressad kan man få huvudet avbitet för minsta lilla felsteg och det är ju orättvist – men inte hela världen. Åtminstone när man är stor nog att förstå. Det kanske finns föräldrar som aldrig tappar tålamodet och alltid pratar med mild röst och aldrig gör fel. (Hjälp.) Jag kommer i alla fall aldrig bli en sådan. Har noll fallenhet. Men jag hoppas att jag ska vara en sådan som förklarar att jag gjort fel när jag gjort det och i så fall be om ursäkt.

Sen har jag ju även ovanan att i tysthet tycka att mitt barn är mycket sötare/smartare/roligare etc än alla andra barn. Fast ärligt talat, vilken förälder gör INTE det?

Just nu använder Minion mitt ansikte som massagedyna för sina tänder, som ni ser på bilden. Och jag tycker det är mysigt??? Trots att det gör svinont. Måste dock sluta med detta snart, annars kommer jag ha ett ansikte fullt med blåmärken.