Search across all blogs: 
Shapeup Frida
jofro

Ett efterklokt inlägg

IMG_7477.PNG
Bebis

Bilden här ovan är tagen för exakt ett år sedan i förrgår. Vi var i London, jag var gravid i vecka 17 och vi promenerade massor som vanligt. Jag mådde bra fram tills dess, lite illamående och sådär såklart och en massiv trötthet men inga kräkningar (tur för jag har kräkfobi). Jag är en ganska aktiv person, inte så att jag hänger på gymmet men jag går/cyklar/springer vanligtvis flera mil i veckan. När jag blev gravid blev jag fort obehagligt flåsig så springandet lade jag ner men promenaderna fortsatte i samma skala. Vi har ju Mira och framför allt så sitter väl vanor djupt. Jag fortsatte leva mitt liv i ganska högt tempo, med mycket konserter, resor, aw:s (alkoholfritt såklart). På dessa 17 veckor, fram till dagen då bilden ovan är tagen, hann jag resa till Palma, Berlin och London. Jag hann gå på två festivaler, varav en i Göteborg, och några veckor innan det var jag i Barcelona. Ovanpå det har jag ett krävande heltidsjobb och planer i stort sett varje kväll. Jag levde i hundranittio men hade gjort det så länge att jag inte ens reflekterade över det. Framför allt var det ju kul.

Sen kom den där dagen i London. Vi hade väl i vanlig ordning gått en mil, antagligen längre. Samma sak dagen innan det. Jag var trött i kroppen men ovan vid att lyssna på kroppens signaler och är dessutom sjukt envis. Om kroppen blir trött innan hjärnan så tvingar jag kroppen att fortsätta, jag reflekterar inte ens över det.
Men det tog stopp. Kanske hade jag någonstans långt ner känt tecken på trötthet, men jag var ju van vid att ignorera dem så det är först såhär i efterhand jag kan se dem. Så då smällde kroppen till med stora släggan. På en gata mitt i centrala London, på väg hem från Lonely planet för att snabbt (såklart) byta om till kvällens restauranghäng (såklart), skar livmodern ihop. Det gjorde SÅ ont. Jag fick stanna och vika mig dubbel. Andas som vi gjorde på yogan. Halta till närmsta bänk. Jag tänkte att något hade gått sönder och jag blev rädd. Så himla rädd. Ändå inte tillräckligt rädd.

Dagen efter flög vi hem till Sverige. På tåget ut till flygplatsen kände jag den lilla fisken i magen för första gången. Sprattel sprattel. Det var så mycket tydligare än jag förväntat mig att det skulle kännas. Och det var en väldigt skön bekräftelse på att lillen där inne, som vi ännu inte visste kön på, levde. Trots magsmärtan. Jag tog det som ett lugnande tecken.

Men det var bara början på sammandragningarna. De gjorde aldrig igen så ont som den där gången i London, men de ökade i intensitet. Till slut kunde jag inte gå mer än två steg förrän livmodern krampade så hårt att hela magen domnade och det kändes som om bebisen skulle trilla ut. Jag hamnade på akuten, ett ställe jag skulle komma att besöka många gånger under resten av graviditeten, och jag blev sjukskriven på stört. Då var jag i vecka 19. Jag hade mer än halva graviditeten kvar. Jag tänkte att jag skulle vila mig i form, att det skulle räcka med två dagar. Haha. Jag började gråta när läkaren sjukskrev mig i två veckor. Det var för länge.

Det var inte förrän i mars, många månader(!) senare, som jag kunde gå upp och jobba igen. I perioder kunde jag inte ens gå på toaletten utan att få sammandragningar. Magen domnade bort på nätterna. Jag gick inte ut på veckor för jag kunde inte gå i trapporna. När sjukskrivningen tog slut återvände jag till jobbet, på hundra procent, men livmodern hämnades direkt. När jag igen hamnade på akuten trodde de inte sina öron. Hade jag verkligen gått från helt sjukskriven till heltid? Läkaren spände ögonen i mig och sa att jag inte fattade. Att det var farligt. Att bebisen kunde födas alldeles för tidigt, med livslånga men.

Då gick det in. Till slut. Jag trodde att jag skulle kunna leva som vanligt, att jag kunde bestämma över kroppen precis som alltid. Att om jag var envis nog så skulle den skärpa till sig. ”Graviditet är ingen sjukdom” ringde i öronen på mig. Och det är det inte. Men det är ett tillstånd som kräver att man lyssnar på kroppen. Att man kanske tömmer kalendern lite. Att man inte bara rusar på. Och om man inte tidigare har den goda vanan att lyssna på kroppen så är det inte något du automatiskt kommer lära dig bara för att du har en liten sparv i magen. Du får helt enkelt varva ner ändå. Sluta vänta på signaler som du ändå inte kan tyda.

Stress är en vanlig orsak till den sortens sammandragningar jag hade. Alla läkare jag träffade, och det var många, frågade om jag stressade mycket. Mina vänner frågade samma sak. Nej, svarade jag. Jag är inte det minsta stressad. Jag kände mig ju inte stressad. Jag älskade varje aspekt av mitt liv. Att träffa mina underbara vänner, jobbet, resorna, promenaderna, löpturerna. Jag var inte stressad. Jag var lycklig.

Med den insikt som ibland kommer med avstånd i tid inser jag att jag hade fel. Jag var ju stressad. Min hjärna uppfattade det inte så, men kroppen gjorde. Till och med när allt man gör är kul så kan det bli för mycket, åtminstone om man är gravid samtidigt. Det var extremt svårt för mig att uppfatta och greppa. Det är fortfarande en svårt att förhålla sig till.

Jag hade tur ändå. Eddie stannade inne i livmodern precis som han skulle. Han kom ut i vecka 40, inte i vecka 19 eller 22 eller 27 som han kunde ha gjort.

Jag kommer nog alltid vara som jag är. Leva på i snabbt tempo. Folk frågar ibland om det inte är långtråkigt att vara mammaledig, men de frågar fel person. Varje dag den här veckan är uppbokad. Av roligheter. Det är gamla vänner, nya vänner, framtida vänner, bästa vänner. Jag ska träffa mina nya mammavänner, en vän på tillfälligt besök från Kina, arbetskamrater, en vän jag aldrig träffat förr, flera av mina närmsta vänner. Det är event och aktiviteter. Det är planering och hundpromenader och matlagning och bakning. Det finns alltid nya recept, nya samtalsämnen, nya vägar att gå. Bokstavligt och mentalt. Och det är bara den här veckan.

Men om jag någon gång skulle bli gravid igen skulle jag tömma kalendern. För nu vet jag att jag är dålig på det här med begränsningar. Jag har insett att jag springer förbi varningssignalerna. Det är både en bra och dålig egenskap, det har gett mig mycket vänner och jag har väldigt mycket skoj, men när man är gravid är det en rätt så usel egenskap.

Det var inte alls det här jag tänkte skriva när jag gick in här. Jag skulle ge er ett recept på en god kaka. Men det får väl komma en annan dag då.

Idag skulle jag egentligen ha träffat Sanna och hennes dotter Iris (som för övrigt är vad jag ville att Eddie skulle hetat om han var en tjej). Sanna och jag har rört oss i utkanten av samma krets länge och av en slump är vi nu i samma mammaforum. Jag tycker mycket om henne, hon är smart och rolig och kulturell och egensinnig, och jag tror vi kommer bli bra vänner. Tyvärr blev Iris sjuk (hur kan bebisar alltid tajma in sånt?!) så vi regncheckar den. Istället ska jag ta en prommis till en blomsterbutik med tillhörande café som jag och Anton hittade av en slump. Sen ska jag laga en god veggiemiddag (vi kör vegetarisk vecka nu) för ikväll kommer vår gode vän Jojje. Ja hela vägen från Kina faktiskt. Bra tisdag.

Bra liv faktiskt. Jag älskar mitt liv. Trots att jag pressar det så fullt att det nästan sprängs. Eller kanske just därför?

När man vaknar och är världens sämsta morsa

IMG_7401.JPG
1
Bebis

Vilken SKRÄCKMORGON vi hade hörrni. Är helt matt i kroppen efter adrenalinpåslaget. Men vi tar det från början…

06.19 imorse vaknar jag av en duns och ett vrål. Jag flyger upp ur sängen och ropar till Anton ”Han ramlade ner, han ramlade ner! Ring 112!!!” samtidigt som jag fiskar upp ungen och med darriga händer undersöker skalle, ansikte, näsa, skalle, skalle, skalle. Tycker det tar en evighet för Anton att fatta fast det nog bara handlade om sekunder. Allt verkar helt på bebisen. Anton frågar om han kan ringa 1177 (sjukvårdsrådgivningen) istället och jag säger att han kan det. Eddan slutar gråta och börjar filura med sina händer. Det verkar som om han mest blev rädd, han måste ha rullat ut i sömnen.
1177 frågar om det blöder ur öronen på honom. Eh, NEJ?!! Då hade jag ringt 112 för länge sen!!!11!1! De tror inte att det är någon fara med honom MEN de säger ändå att vi borde åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är på fel sida stan för oss, och det är vardagsmorgon med alla tillhörande bilköer, men inga andra sjukhus i regionen tar fallskador så det är tydligen dit vi måste.
In i bilen och iväg. Vi hinner innan köerna och är där relativt snabbt. Såklart hittar Anton inte parkering så jag tar E och går in själv. Innan jag går frågar jag vad Es sista fyra siffror är, för jag har fått hjärnfrys och minns plötsligt ingenting. Anton säger dem och jag går in. Det är inte en enda person i väntrummet så vi får hjälp direkt. En sköterska frågar vad som hänt och jag berättar. ”Varför sov han i er säng och inte i sin?” frågar hon barskt. ”Ingen matta vid sängen?!” säger hon upprört. Jag orkar inte förklara att det inte får plats en matta mellan vår säng och väggen, det är ett Jättesmalt utrymme och sängen är en sån där med inbyggda lådor som inte går att dra ut om det ligger en matta där. Dessutom kan inget hon säger få mig att må sämre än jag redan gör. Allting hon säger har jag redan skrikit åt mig själv inuti, fast hundra tusen gånger värre och hårdare. Hon frågar efter Eddies personnummer och min hjärna är helt tom. Jag är inte ens säker på vilket år det är. ”Fjorton..?” säger jag osäkert. Månad och datum minns jag, men på de fyra sista kan jag inte göra bättre än att med darrig röst säga att det är ”något med treor”. Då fattar sköterskan hur rädd och chockad jag är, en timme tidigare låg vi alla i sängen och sov precis som vanligt och nu är jag på ett sjukhus på andra sidan stan med en unge som kanske har INRE BLÖDNINGAR fast han just nu sitter i mitt knä och skrattar med den andra sköterskan som tar hans syresättning, och då blir hon plötsligt snäll och säger att hon ser på honom att det inte är någon fara. Att han mår bra. Att hon kan hitta honom i systemet ändå, utan siffrorna. Jag ber om ursäkt, sparkar på mig själv för att jag låter ungen hoppa bungeejump utan lina och sen inte ens kan hans siffror. SÄMSTA MAMMAN, SÄMSTA MAMMAN. Anton kommer in lagom tills att vi blir hänvisade till det tomma väntrummet för att vänta på doktorn. Jag säger att vi ska vänta på att kassan öppnar och nickar mot den. Han fattar inte. Jag får säga det igen. Doktorn kommer innan kassan öppnar. Vi får ett rum. De undersöker E. Inga skador. De ber mig amma så vi kan se om han kräks upp det. E skrattar och flörtar, vill inte äta på spännande ställen som detta. Läkaren går. Vi sänker ljuset och testar igen. Han äter. Kräks inte. Äter igen. Somnar på mig. Vaknar. Leker med giraffen Sophie. Kräks inte.

När det gått 1,5 timme kommer läkaren tillbaka. Vi får åka hem.

Vi skulle egentligen ha träffat Angelica, Alice, Josefin och B idag men när vi kommer hem är hissen trasig och vagnen fast uppe hos oss på fjärde våningen. Den är fortfarande trasig, så vi är strandade i lägenheten. Kanske lika bra dock för jag är så sjukt trött. Nivån på den social förmågan är oklar.

Har vänner vars kiddos också ramlat ur sängen. Det händer ju lätt. De har blivit upprörda efteråt och jag har tröstat och peppat. ”Det är ingen faaaara”, säger man. ”De klarar mer än man tror”, säger man. Och ungarna mår ju bra. Sen händer det en själv. FY FAN. Känslan går inte att förstå förrän man varit där, hört dunsen och vetat att där åkte det käraste jag har och någonsin kommer att få ner i golvet.

Så nu ska E ha på sig hjälm resten av livet. Sova i en sele fäst vid mig. Och jag ska tatuera in hans sista siffror på min kropp.

Ny sövningsmetod?

IMG_7392.JPG
Bebis

Försöker införa en ny nattningsrutin, som involverar Es spjälsäng som fram tills nu mest varit en hånande prydnad. Bebis har liksom inte sovit där en enda natt. Eller kväll. Eller sekund.

Det är dag tre i nya rutinen och peppar peppar går det helt okej! Till exempel sover han där just nu. Jag väntar med att lägga ner honom tills han är alldeles mosig av trötthet och är för trött för att protestera (oftast, ibland hittar han nån undangömd energidepå och protesterar ändå). Precis när han hade nått mos-stadiet idag och jag reste mig för att lägga ner honom försiktigt, försiktigt… så dunkar jag hans huvud i spjälsängen?! Assåååå orkar inte vad trött jag bliiiir på mig själv. Men! Ungen vaknade inte?!?!?!

Så nu sitter jag här ute i vardagsrummet och funderar på om han helt enkelt tuppat av av hjärnskakning eller nåt.

Lyxmorgon och bebisnyheter

IMG_7352.JPG
3
Bebis

Även idag fick jag och ed en lyxig start, denna gång i form av pressfrukost hos Elodie details. Vi mötte upp Malin, Annika och Frans och klämde på lyxiga åkpåsar, urgulliga filtar och snajdiga strollers. Så himla mycket fina grejer. Osunt mycket. Känner liksom nu att jag vill ha en stroller, antingen den E testsitter längre ner eller vårnyheten svart med gulddetaljer… Ska nog skaffa en när E känns stor nog att sitta framåtvänd.
Sen gick vi till Indiskas pressvisning och jag ammade i ett kapprum. Vidare till Åhléns som hade jättemycket fina barnkläder på gång i vår(!). Jag fick en snabb sminkning av en Bobby Brown-mua och fick lära mig att om man går till deras disk på vilket Åhléns som helst så lägger de en sminkning på dig, helt gratis! Det finns en hel lista att välja mellan, med saker såsom ”How to foundation” och ”Smokey eye”. Jag fick en concealerlektion vilket känns välbehövligt med en plutt som sällan sover längre än tre timmar åt gången (på natten, på dagen är det snarare max(!!) tre halvtimmar). Så dit kan ni ju gå nästa gång ni ska ut på galej och inte vill lägga ett smokey eye själva.
Sedan gick vi vidare till Polhem men där fick en otrevlig kvinna Brytet när vi kom och började gorma om att trapphuset var fullt med vagnar och att det inte var okej och tvingade sina underhuggare att bära upp dem till en annan våning. Och där stod jag med en E sovande i vagnen och kände mig som världens cirka mest ovälkomna person. Så jag sprang in lite snabbt och sa hej och hejdå till Kniven, Josse och Bo, Angelica och Alice och sen gick jag igen. Om någon höll upp hissdörren så jag kunde hjälpa dem minska vagnantalet på stället? Nä. Haha. Så det blev ett abrupt slut kan man säga. Tråkigt att inte hinna se mer av kniven, Angelica, Josefin och deras avkommor men det får väl bli en annan gång.
Vi gick in en sväng på Nespresso och köpte lite mintchokladkaffe som plåster på såren. Sen kom jag hem, packade upp goodiebagen från Elodie och blev på bra humör igen! Ska försöka komma ihåg att visa er goodiebagen imorgon. Själv äääälskar jag att få se goodiebaginnehåll. Är ni likadana?

IMG_7353.JPG
Såhär fin frukost var det på Elodie.

IMG_7355.JPG
Elodie har även börjat med frotté nu, så till våren kommer väldigt fina badhuvor. Och jag älskade trycket med luftballongerna som ni ser längst ut på stången, håll utkik efter det i vår. Det fanns även ett i marmortryck som jag misstänker blir en hit.

IMG_7372.JPG
Eddie, Mallan och de fina luftballongerna. Så gullig butik och sååå fin personal. Kan verkligen rekommendera ett besök om ni har vägarna förbi.

IMG_7360.JPG
De här miniryggsäckarna är söta så man DÖR! Ett roligt alternativ till den klassiska minikånken man annars brukar se på kidsen. Dessa har en smart magnetgrej på ryggen som gör att axelremmarna inte glider av så lätt. Varje ryggsäck innehåller också ett sittunderlag och så finns det en ficka som kan hålla nappflaskan varm (eller kall!). Kostar 500 pengar. Tror absolut att Eddie kommer behöva den längst till höger i framtiden.

IMG_7362.JPG
Här är strollern. Älskar läderdetaljerna på handtaget (och ryggen men det syns inte här). Det kommer en ny stroller i vår som också var hemskt snygg. Men E är lite liten än för att sitta utåtvänd.

IMG_7368.JPG

IMG_7366.JPG

IMG_7367.JPG
Några av alla babynyheter på Åhléns! Det kommer mycket smutsiga pasteller och djurtryck. Älskade byxorna med hundarna på, öronen stack liksom ut. Gölligt!

IMG_7376.JPG
Och så jag, med proffslagd concealer och en mintkaffe från Nespresso i handen. Alltihop matchat med mjukisar (tror ej det är möjligt att sitta i soffan utan mjukisar? Är eventuellt lag på detta, med fängelse som möjlig straffpåföljd).

Tjuvkik på inredningsvåren

IMG_7344.JPG
1
Personligt

Hej mina små darlings. Jag har inte glömt er. Jag har haft bloggsemester kan man säga. Sjukt välbehövligt faktiskt. Det har varit en lite tung vecka, båda mina föräldrar har skaffat klippkort på skånska sjukhusen (av diametralt olika anledningar) och jag hoppas att det vänder snart.

Idag har jag och E hängt med min kompis Mallan på några pressvisningar. Jag gillar pressveckan och brukar försöka gå på åtminstone något när mitt schema tillåter, men det var några år sedan jag gjorde det nu. Har i alla fall kollat in vårnyheter på inredningsfronten nu (Mallan jobbar på en inredningstidning) och tryckt i mig en och annan snitt. Själv är jag ingen inredningstjej, jag gillar att ha det fint men skulle aldrig leta ”den perfekta vasen” (zzz…), och jag gillar snabba lösningar. Om jag ska tagga på inredning krävs det att man gör ett helt rum i stöten. Inte en pryl här och där, det är jag alldeles för otålig för. Jysk har i alla fall en spännande vår förvånande nog(?!). De rebrandar sig ganska ordentligt och fixar till allt från sortiment till hemsida och butikernas utseende etc. Jag hittade både en bricka i läder och en snygg tidningsförvaring som jag vill ha.. Tyvärr fotade jag inte dem. Det hade ju varit alldeles för logiskt. Jag hade visst fortfarande bloggsemester i huvudet imorse tror jag.